Hos Irene hittade jag en länk till ett personlighetstest.
Här kommer mitt resultat. (Jag undrar bara var 'mäklare' står i 'karriärer som skulle passa dig'....?)
Din personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.
24 juni, 2009
En andra repris
Samma söta Marianne har önskat denna också.
Originaldatum var 7/7 2008.
Det sägs att..
.. indianerna tror på att man ibland måste stanna upp och åter besöka platser man varit på för att samla ihop delar av sin själ som man förlorat. Det var lite syftet med min resa i helgen. Att träffa släkt och vänner jag inte sett sen jag var liten och besöka platser och gravar där jag inte heller varit på.. hur länge som helst. Jag hade det jätte trevligt och jag är otroligt tacksam för alla fantastiskt snälla människor jag träffade, kusiner jag knappt visste existerade, men idag kändes det som att jag fått ett slag i magen. Kanske var det de små bitarna av min själ som landade, eller så var det något annat som hände, men jag fylldes av en sådan enorm sorg. Sorg över allt jag missat, allt det som inte blev och alla gånger mitt hjärta blivit krossat. Jag sörjer mitt liv helt enkelt. Det känns tungt. Alla är vi utbytbara. Varför är det så? Existerar inte den villkorslösa kärleken längre? Eller är kärlek och vänskapsband precis som allt annat i konsumtionssamhället en förbrukningsvara? Hoppas nu för all del att det här inte blir en bestående svacka, utan att jag ska hitta mig själv i allt det här. Att jag kan hela mitt hjärta och våga leva fullt ut och ta vara på varje dag igen.
"..Tears on my pillow, pain in my heart caused by you..."
Originaldatum var 7/7 2008.
Det sägs att..
.. indianerna tror på att man ibland måste stanna upp och åter besöka platser man varit på för att samla ihop delar av sin själ som man förlorat. Det var lite syftet med min resa i helgen. Att träffa släkt och vänner jag inte sett sen jag var liten och besöka platser och gravar där jag inte heller varit på.. hur länge som helst. Jag hade det jätte trevligt och jag är otroligt tacksam för alla fantastiskt snälla människor jag träffade, kusiner jag knappt visste existerade, men idag kändes det som att jag fått ett slag i magen. Kanske var det de små bitarna av min själ som landade, eller så var det något annat som hände, men jag fylldes av en sådan enorm sorg. Sorg över allt jag missat, allt det som inte blev och alla gånger mitt hjärta blivit krossat. Jag sörjer mitt liv helt enkelt. Det känns tungt. Alla är vi utbytbara. Varför är det så? Existerar inte den villkorslösa kärleken längre? Eller är kärlek och vänskapsband precis som allt annat i konsumtionssamhället en förbrukningsvara? Hoppas nu för all del att det här inte blir en bestående svacka, utan att jag ska hitta mig själv i allt det här. Att jag kan hela mitt hjärta och våga leva fullt ut och ta vara på varje dag igen.
"..Tears on my pillow, pain in my heart caused by you..."
En repris - på begäran.
Jag fick en söt kommentar från Marianne som hade surfat runt bland gamla inlägg. Hon önskade att jag skulle "ny-publicera" några så här kommer den första:
Original datum är 5/9 - 2008
Det som har hänt har hänt
Vad svårt det är att tänka logiskt när känslor spökar. Alltså rent logiskt kan man förstå saker och ting men känslomässigt så kraschar det. Som det här till exempel: Man har ångest och mår jätte dåligt för något som har hänt. Det kan ha varit relativt nyligen eller för jätte, jätte länge sen. Det kan vara någon som har sårat dig, någon som krossat ditt hjärta, någon du hyser agg mot, skuldkänslor, bitterhet eller ja, precis vad som helst. Logiskt sett så har det som har hänt hänt och kan inte ändras. Ganska simpelt, egentligen. Men det är himla trist att att det inte känns simpelt. "Den" eller "de" som är orsaken till dina känslor har säkert inte ens en aning om vad du känner, och även om det skulle vara så är det inte säkert att det skulle göra någon skillnad. Då betyder det alltså att jag, genom att "hålla fast" vid det förflutna - missar nuet. Det enda man har. Ögonblicket. Just precis nu. För även om man är supermissnöjd, besviken - what ever - med sitt förflutna, så upplever jag minnet av det i nuet och rent logiskt går jag alltså miste om den rätta upplevelsen just nu.
Jag inser att det här blev flummigt. Men det retar mig något så otroligt att ha så mycket "icke hanterbara" känslor när summan av hela grejen blir att jag helt enkelt väljer att skada mig själv. Jag läste nyligen att "tillstånd så som sorg, smärta, ånger, rädsla, skuldkänsla, bitterhet, klander, vrede och till och med längtan efter hämnd alla har sin grund i något man inte kan förlåta, att inte vilja frigöra sig och vara i nuet."
Så nu tänkte jag prova på det här med att förlåta - andra, men framförallt mig själv. Det betyder kanske inte att jag tycker att saker som hänt är okej eller att jag nu blir världens ädlaste, mest toleranta, människa. Det betyder bara att jag ska försöka att förlåta. Vilja förlåta. Det går ju ändå inte att ändra på det som varit.
Original datum är 5/9 - 2008
Det som har hänt har hänt
Vad svårt det är att tänka logiskt när känslor spökar. Alltså rent logiskt kan man förstå saker och ting men känslomässigt så kraschar det. Som det här till exempel: Man har ångest och mår jätte dåligt för något som har hänt. Det kan ha varit relativt nyligen eller för jätte, jätte länge sen. Det kan vara någon som har sårat dig, någon som krossat ditt hjärta, någon du hyser agg mot, skuldkänslor, bitterhet eller ja, precis vad som helst. Logiskt sett så har det som har hänt hänt och kan inte ändras. Ganska simpelt, egentligen. Men det är himla trist att att det inte känns simpelt. "Den" eller "de" som är orsaken till dina känslor har säkert inte ens en aning om vad du känner, och även om det skulle vara så är det inte säkert att det skulle göra någon skillnad. Då betyder det alltså att jag, genom att "hålla fast" vid det förflutna - missar nuet. Det enda man har. Ögonblicket. Just precis nu. För även om man är supermissnöjd, besviken - what ever - med sitt förflutna, så upplever jag minnet av det i nuet och rent logiskt går jag alltså miste om den rätta upplevelsen just nu.
Jag inser att det här blev flummigt. Men det retar mig något så otroligt att ha så mycket "icke hanterbara" känslor när summan av hela grejen blir att jag helt enkelt väljer att skada mig själv. Jag läste nyligen att "tillstånd så som sorg, smärta, ånger, rädsla, skuldkänsla, bitterhet, klander, vrede och till och med längtan efter hämnd alla har sin grund i något man inte kan förlåta, att inte vilja frigöra sig och vara i nuet."
Så nu tänkte jag prova på det här med att förlåta - andra, men framförallt mig själv. Det betyder kanske inte att jag tycker att saker som hänt är okej eller att jag nu blir världens ädlaste, mest toleranta, människa. Det betyder bara att jag ska försöka att förlåta. Vilja förlåta. Det går ju ändå inte att ändra på det som varit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
